Jag hade tänkt på dig hela dagen. Folk i min omgivning hade kommit till stadiet där de rakt ut bad mig att gå vidare. Jag var jobbig, patetisk. ”Prova så kommer du se att det finns så många andra alternativ, du behöver inte känna såhär!”, skrek de frustrerat till mig. Jag låtsades hålla med, jag sa att jag förstod men vågade inte berätta sanningen… Att jag inte kunde släppa dig. Jag googlade bilder på dig nästan varje dag och varje gång kände jag hur det högg till i magen. Du var så vacker, jag ville verkligen ha dig. Jag var beredd att offra allt, redo att ge dig allt. Sist vi sågs försvann du så fort att jag inte hann njuta av tiden jag hade med dig, eller rättare sagt, jag tog aldrig tillvara på tiden vi faktiskt hade. Allt var mitt fel. Jag hade orsakat detta, jag hade försummat dig.
Det var stressigt på jobbet och jag hade inte alls tid att ägna energi på dig, men jag kunde inte ro för det. Tankarna hopade sig som ett tungt moln över mitt huvud, att försöka vifta bort dem var lönlöst. Hela tiden påmindes jag om dig. Hur det kändes att hålla dig i min famn, hur varm du var, hur gott du luktade, alla fina stunder vi haft.
Timmarna gick och äntligen kunde jag gå hem. På vägen hem såg jag plötsligt en man du brukade umgås med från ditt jobb kliva in i en bil och åka iväg. Jag blev nervös. Kanske var du i närheten? Jag kände det på mig och tanken av att bara få se dig en enda liten sekund gjorde mig lycklig, men samtidigt svartsjuk… Vart skulle ni? Vem skulle du träffa? Om inte jag kunde få dig så skulle ingen få dig.
Det var droppen. Jag måste träffa dig.
Jag tog fram min telefon, knappade in mitt önskemål och fick svar på en gång. Du skulle vara hos mig om 35 minuter. Stegen hemåt kändes så lätta! Snart var du här och allt skulle vara precis som förut, du och jag tillsammas nära varandra i soffan.
När det plingade nästan småsprang jag till dörren, hur kunde jag tro att jag någonsin skulle klara mig utan dig?
Innan jag hann blinka stod du där framför mig, precis lika fin som alltid. Du hade med dig din vän som stöd och verkade lite blyg. Han gestikulerade att jag skulle ta dig i mina händer och räckte sedan över en påse med tillbehör som vi kanske skulle kunna använda, för att öka njutningen. Jag tackade honom och berättade att jag skulle ta väl hand om dig. Han kollade på mig som att jag var en idiot och det med all rätt, jag hade varit en idiot mot dig, men önskade oss ändå en trevlig kväll.
Och det skulle vi sannerligen ha! Jag bar in dig till vardagsrummet, la dig försiktigt på bordet och började ivrigt utforska din fyllning och dina härliga kurvor…
Resten kan ni nog lista ut själva. Eller?